På CUF förbundsstämma i Uddevalla satt jag på läktaren och pluggade medans jag med ett ½ öra tjuvlyssnade på stämmoförhandlingarna. (Skulle ha blivit för tyst o tomt om jag gått undan i ett annat rum.) Tog en kort paus medans jag lyssnade på Karin Ernlund som hade en hälsning från CIS ( Centerpartiets Internationella Stiftelse). Medans jag lyssnade på henne så fick jag ont i halsen och tårarna nästan hängde i ögonen på mig.
Orsaken är de korta historierna hon berättade. Historierna som handlade om att alla har inte den lyx som vi i Sverige har gällande rätten att få demonstrera mot den styrande majoriteten i de land de bor i. Historier om människor som blir från tagna deras barn bara på grund av att de på fredlig väg motarbetar diktatorn i sitt land. Eller historien om Olga som blir fängslad, misshandlad och hotad om våldtäkt om hon inte berättar för polisen vad de vill höra. Eller en kvinna i Minsk , som när hon fredligt demonstrerar blir fängslad och så misshandlad att hon får så stora men att hon aldrig kan få barn.
Det är dessa historier som vi i länder som Sverige så lätt kan glömma bort på grund av att vi har det så mycket bättre. Jag kan inte annat säga än att det skär i mitt hjärta så mycket att jag blir fysiskt illamående. För dessa historier är inte sagor, de är verklighet. En verklighet som händer varje år, varje månad, vecka, ja till och med varje dag runt om i på våran jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar