Psykisk ohälsa en en av de största folksjukdomarna, ändå är det så tyst om det. Så tyst att hade jag i förrgår inte goggolat på psykisk ohälsa så hade jag inte ens vetat om att det finns en nationell dag för det. Jag tycker det är en skam för ett land som Sverige där vi i århundraden haft fred, där vi haft en bilindustri i världsklass, ett land där användandet av teknik växer så det knakar, ett land som är så fantastiskt att vi kan ta demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet för givet. Men vi kan inte våga be om hjälp för att vi inte mår bra i själen, eftersom vi är rädda för att bli betraktade som mindre värda eller inte så starka. Eller där vi inte ens vågar sträcka ut en hand och fråga om någon mår psykiskt dåligt för att vi är rädda att den ska ta det på fel sätt. Fast det bara är ett tecken på att vi bryr oss.
Listan kan göras lång.
Men för att inte tjata håll i huvudet på er (i just detta inlägg, för ja, jag kommer skriva mer om psykisk hälsa respektive ohälsa) så ska jag avsluta med några uppmaningar.
* Våga be om hjälp. Det är bättre att få den hjälp du behöver än att ha falska människor runt sig. De är ändå inte värda dig. Dessutom har psykologer och kuratorer tystnadsplikt.
* Våga fråga hur någon mår. Det är ju bara ett tecken på att du bryr dig.
* Lyft ämnet i samhällsdebatten. Så att vi kan skrota tabut med psykisk ohälsa. Så att människor vågar prata om det, vågar be om hjälp och då blir frisk snabbare.
* Sluta ta i ämnet med en tång. Fortsätter vi (yrkesmänniskor, medmänniskor, grannar, kollegor, vänner, familj, skolkamrater etc) att ta i psykisk ohälsa med tång så fortsätter bara den onda cirkeln med att människor som lider i det tysta och fastnar i sin sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar